Under läsåret byggde ett tjugotal teknikelever på NTI Johanneberg i Göteborg egna små satelliter i storlek av en läskburk och gjorde CanSat till sitt gymnasiearbete. Vi träffade två elevgrupper och deras lärare Victor Huke för att höra vad projektet gav dem, och varför CanSat fungerar så väl i klassrummet.
En CanSat är en liten satellitsimulering som får plats i en läskburk. Eleverna bygger den, programmerar den, skickar upp den och samlar in mätdata på vägen ner. Utöver ett obligatoriskt grunduppdrag väljer varje grupp ett eget så kallat secondary mission, en extra funktion som sonden ska klara.
Ett projekt som rymmer hela ingenjörsyrket
Det som återkom i alla samtal var bredden. En av eleverna beskrev CanSat som en blandning av många olika aspekter i ett och samma projekt: lite fysik med fallskärmen, CAD, elektronik, programmering och vanlig teknik. ”Det är liksom hela rubbet”, som han uttryckte det.
Victor Huke, tekniklärare på skolan, såg samma sak från sitt håll. Han lyfte fram att projektet har tre viktiga dimensioner samtidigt: programmering och utveckling, en hårdvaruaspekt och en projektaspekt där eleverna jobbar tillsammans i grupp. Ett projekt som täcker in ingenjörsförmågorna på det sättet blir både stimulerande och utvecklande för eleverna, menade han.
Kunskaperna byggde dessutom vidare på det eleverna redan gjort. Mikrokontrollern, programmeringen i C++ och arbetet med Arduino kom från tidigare teknikkurser och tillämpades nu i skarpt läge. En elev sammanfattade varför han valt teknikprogrammet från början: han gillar den tekniska aspekten och själva designprocessen, och här fick han göra båda.
Unika problem, Unika lösningar
Den ena gruppen döpte sin sond till ”Å som en satellit”. Deras secondary mission var att platsbestämma alla mätvärden, till exempel temperaturen, med hjälp av en GPS-enhet och göra en karta av dem. De hann platsidentifiera värdena, men inte färdigställa kartan. Ansvaret delades upp mellan en som skötte design, 3D-print och fallskärm och en som skötte koppling och programmering.
Den andra gruppen satsade på en kamera som skulle ta bilder under fallet och vid landningen. Tanken var att sonden skulle landa på tre ben som fälldes ut och sedan rotera kameran för att ta en panoramabild som gick att sätta ihop till en beskrivning av landningsplatsen. En och samma servomotor fick sköta både utfällningen av benen, via nylonsträngar och en spole, och rotationen av kameran. Här hade en elev hand om CAD och design medan den andra skötte elektroniken och programmeringen.
Tålamod och omtag
Ingen av grupperna kom fram utan motgångar. En grupp arbetade med en billigare mikrokontroller som krånglade: ibland slutade den bara fungera efter att man laddat upp kod. En annan grupp började med en kameralösning, stötte på så stora problem att den inte hann bli klar i tid, och valde att byta uppdrag under arbetets gång.
Just det är en av poängerna. Eleverna beskrev att de lärt sig att tänka om, att se på ett problem från ett annat håll och att ha tålamod. ”Om man sitter med ett problem jättelänge kan man ta en paus, jobba med något annat och sedan komma tillbaka till det”, som en av dem sa. Ett tips de gav vidare: dela gärna upp arbetet, men håll koll på vad den andra gör så att programmering och konstruktion går att foga ihop i slutet.
Belöningen kom när delarna började samverka. Flera nämnde ögonblicket när allt fungerade samtidigt för första gången, när kameran, fallskärmen och koden plötsligt bildade ett fungerande system. Läraren kallade det ett eureka-moment, och berättade att för vissa grupper räckte det med att få radiokommunikationen att funka första gången för att stämningen skulle lyfta.
Höjdpunkten: uppskjutningen
Många av eleverna valde också att anmäla sig till den nationella CanSat tävlingen och några av lagen tog sig också till kvaltävlingen i Enköping. För de som gick vidare blev den riktigt stora dagen uppskjutningen.
En grupp var så inställd på att vara med att två av medlemmarna bokade av två dagar av sin skidresa i Alperna för att flyga upp till Enköping och ansluta. ”Man kände sig lite som en CanSat ibland också”, skämtade en av dem om resandet. Läraren pekade på just tävlingsmomentet som en stark drivkraft: att det finns en yttre part som är intresserad av att titta på och faktiskt skjuta upp sonderna gör projektet till en riktig grej.
Under arbetet fick grupperna ett grundkit och köpte själva in komponenterna till sitt secondary mission. Efter den första designrapporten kopplades varje grupp dessutom ihop med en handledare från AU:s Elevförbund, ett stöd som läraren beskrev att grupperna haft stor nytta av.
Skulle de rekommendera andra att göra CanSat? Svaret var lika tydligt från alla. ”Hundra procent.” Jättegivande och spännande att få testa saker, bygga vidare på det man kan och utmana sig själv.
Ett stort tack till eleverna och Victor Huke på NTI Johanneberg som delade med sig av sina erfarenheter. CanSat Sverige genomförs på uppdrag av ESERO Sverige och ESA och med stöd av Rymdstyrelsen.
